Samma rubrik som en gång stod

Att starta något nytt på egen hand, att hitta sin inre styrka på sitt eget sätt och att verkligen försöka att övertyga sig själv om att det handlar om mig, ingen annan.. det tar tid. Ibland kan det fortfarande göra ont, och det är väl helt klart att de känslorna smyger sig fram? Det är inte det att man vill ha något/någon tillbaka, det kan handla om minnen. Minnen som man hade glömt bort som tassar fram när man ser något som påminner.

Att tänka för mycket är baskemig inte bra! Att tappa bort sig själv och leta efter jaget i dimman är inte heller det lättaste.

Har inte förstått förrän nu hur mycket du verkligen förstörde, hur jag gick sönder mer och mer varje gång när jag åkte på ännu ett utav dina svek. Dina löften var så tomma, de var som luft för dig, du viftade bort dom så fort det inte passade och vad jag fick vänta. Jag väntade jämt och allt gled ifrån mig, längre och längre bort. Jag förlorade mig själv på kuppen också. Mitt rum var min trygghet, mörkret och min säng där man kunde lägga sig och glömma allt för någon sekund. Där kunde jag gråta ut och tänka på min framtid, som jag trodde att jag visste hur den skulle se ut, men ack vad fel jag hade. Och vilken tur att jag idag vet det jag inte visste då. Att förlora sig själv är förvirrande för man är olika personer jämt. Jag var oftast den ledsna, hon som trodde att hela livet kretsade runt en människa. Mina vänner sa det till mig, min familj såg hur jag bröt ihop. Men vart fanns du i alltihopa? Du som inte tillät mig att gråta, för i din värld existerade inte det hemska. Du hade din drömvärld och när något gick fel skulle man bara sudda ut det. Du lät mig lida och du visste detta, du njöt av det. Du tog min energi och bytte ut den mot skit. Mitt i din svarta cirkel stod jag, den vilsna tjejen som hade tappat bort sig själv och inte fan hjälpte du till att leta upp henne igen, du tog henne bara längre och längre bort ifrån sig själv och vad jag fick kämpa. Jag gjorde allt för dig och fanns där när du behövde en tröstande famn. Hur skulle jag kunna lita på någon efter att du hade förstört mig med dina lögner, hur skulle jag någonsin kunna älska en person igen när jag tyckte att hela jag försvann? Jag förlorade fotfästet när du gick. Förlorade min väg, jag blev blind. Du verkade så bra på utsidan, du utstrålade glädje och så mycket kärlek. Fick allas förtroende, så trampar du på det som om det vore en påse med skit, men vet du? det är du som är skit. Jag har insett det nu. Det är du som har tappat fotfästet, valt fel väg. Jag har alla kvar, förutom dig, och jag mår bra. Just idag mår jag bra och jag ser en ljus framtid. Ler vid tanken, jag har förstått vem jag är nu. Det var nog på tiden att jag släppte din hand, för så glad som jag har varit de senaste veckorna har jag nog aldrig varit.

Jag tryckte på krysset och stängde ner fönstret, kanske det här var sista gången vi pratade med varandra? Nu kanske vi aldrig mer kommer att ses igen. Ska allting bara flyta ut i det tomma intet och till sist bli till ingenting? Vänner, bästa vänner.. betyder den titeln något egentligen? Nu har jag förstått att det här är allvar, det är inget skämt den här gången, du lämnar verkligen allt som finns kvar här för att låta det blekna och försvinna. De gångerna som vi satt uppe nästan hela natten och bara pratade om allt, de nio timmarna, vi slog rekord,kommer du ihåg det? Vi delade våra tankar med varandra.. de minnena kommer finnas kvar i mitt hjärta. Det är synd att det skulle bli på det här sättet, men jag önskar dig all lycka. Jag ville bara säga det hemskaste som går att säga, Vännen.. sköt om dig, du kommer alltid ha en speciell plats inom mig. Allt jag har kvar att säga är....hejdå ♥

Ännu en sån där natt.. en sån där jobbig, krävande, gnagande sömnlös natt som inte gör något annat än förstör. Ska upp om cirka 5 timmar men vad gör det om man ändå inte finner ro till att sova?