Har inte förstått förrän nu hur mycket du verkligen förstörde, hur jag gick sönder mer och mer varje gång när jag åkte på ännu ett utav dina svek. Dina löften var så tomma, de var som luft för dig, du viftade bort dom så fort det inte passade och vad jag fick vänta. Jag väntade jämt och allt gled ifrån mig, längre och längre bort. Jag förlorade mig själv på kuppen också. Mitt rum var min trygghet, mörkret och min säng där man kunde lägga sig och glömma allt för någon sekund. Där kunde jag gråta ut och tänka på min framtid, som jag trodde att jag visste hur den skulle se ut, men ack vad fel jag hade. Och vilken tur att jag idag vet det jag inte visste då. Att förlora sig själv är förvirrande för man är olika personer jämt. Jag var oftast den ledsna, hon som trodde att hela livet kretsade runt en människa. Mina vänner sa det till mig, min familj såg hur jag bröt ihop. Men vart fanns du i alltihopa? Du som inte tillät mig att gråta, för i din värld existerade inte det hemska. Du hade din drömvärld och när något gick fel skulle man bara sudda ut det. Du lät mig lida och du visste detta, du njöt av det. Du tog min energi och bytte ut den mot skit. Mitt i din svarta cirkel stod jag, den vilsna tjejen som hade tappat bort sig själv och inte fan hjälpte du till att leta upp henne igen, du tog henne bara längre och längre bort ifrån sig själv och vad jag fick kämpa. Jag gjorde allt för dig och fanns där när du behövde en tröstande famn. Hur skulle jag kunna lita på någon efter att du hade förstört mig med dina lögner, hur skulle jag någonsin kunna älska en person igen när jag tyckte att hela jag försvann? Jag förlorade fotfästet när du gick. Förlorade min väg, jag blev blind. Du verkade så bra på utsidan, du utstrålade glädje och så mycket kärlek. Fick allas förtroende, så trampar du på det som om det vore en påse med skit, men vet du? det är du som är skit. Jag har insett det nu. Det är du som har tappat fotfästet, valt fel väg. Jag har alla kvar, förutom dig, och jag mår bra. Just idag mår jag bra och jag ser en ljus framtid. Ler vid tanken, jag har förstått vem jag är nu. Det var nog på tiden att jag släppte din hand, för så glad som jag har varit de senaste veckorna har jag nog aldrig varit.